Öl och musikteori

Jag har just kommit hem från krogen där jag druckit öl och ätit god, fet mat samt utövat trevligt samkväm med några (snart före detta) klasskamrater. Vi kom att diskutera en hel del musikteori den här kvällen, och ett intressant ämne dök upp:
Relationen mellan dominantackordet och tonikaackordet är densamma som mellan tonikaackordet och subdominantackordet. Detta borde innebära att en förklaring av relationen dominant-tonika som bara tar hänsyn till dessa två funktioners relation till varandra i lika hög grad borde gälla relationen tonika-subdominant. Att en plagal kadens (S - T) låter annorlunda än en halvkadens (T - D) måste sålunda förklaras i ljuset (ljudet?) av ett musikstyckes struktur på en högre nivå och vilka antaganden vi gör utifrån denna struktur. Detta framstår måhända som självklart...
De intressanta frågorna i sammanhanget är vilka strukturella ledtrådar vi använder oss av för att avgöra att vi befinner oss i en viss tonart och vilka strukturer vi själva så att säga pådyvlar musiken i och med att vi förstår att vi befinner oss i en viss tonart. Det är dessa strukturer; de vi finner i den musikaliska ytan och de inre som talar om vad vi ska lyssna efter, som låter oss veta om vi har hört en plagal kadens eller en halvkadens i dominanttonarten.
Det är i resonemang som detta som musikteori börjar bli riktigt intressant. När ämnet blir en undersökning av vad vi gör med gehöret börjar det närma sig psykologi eller kognitionsvetenskap.